Vill inte mer nu... Fången i min egen kropp!!!

Usch vad jag inte vill mer...
Jag har fått magkatarr, jag kräks och mår illa, har extrema foglossningar, min vänstra höft har gett sig (dvs värker enormt och låser sig så jag får jätte svårt att gå och stå periodvis), mitt blygdben är överansträngt (av bebis som trycker på bla nerver o dylikt) så att jag har svårt för att sitta och röra mig, lågt blodtryck = svimmningar och yrsel, problem med händerna (karpateltunnlarna förmodligen sa läkaren) dom fullständigt domnar bort...
Och med alla dessa fantastiska åkommor har jag en vild trotsig, men också underbar 3 åring att jaga, leka med och ta hand om.

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig på något vis. Jag är bara väldigt trött, uppgiven dels över att inte kunna leka med min son i mer än knappt 10 min åt gången då han oftast vill sitta på golvet och leka. En nästintill omöjlighet vissa dagar. Jag kan inte sköta mitt hem ordentligt, kan inte sitta eller stå utan smärta...
Jag är fånge i min egen kropp!!!
Kände aldrig så här med sonen. Hade foglossningar på slutet men dom gick absolut att leva med. Jag grät inte i tid o otid pga smärta, uppgivenhet över att inte kunna vara med sonen som förrut, frustration över att inte kunna göra något åt situationen... Jag vet att det kommer nått gott av det. Det får jag talat om för mig hela tiden. Tyvärr ändrar inte det min frustration och förtvivlan över all smärta.

Herregud med lilleman spelade jag fotbollsgolf i slutet av 7:e månaden, 2 veckor innan bf stod jag på florist hörnan och planterade blommor stående i 2 timmar, dagen han var beräknad gick jag och mannen lång promenad. Visst var det tungt och fogarna gav sig till känna men det gick absolut att leva med. Fick jag bara vila en stund, ta några pauser så var jag som en ny människa. Men skulle jag ta samma tur idag, då skulle jag komma kanske 3-4 meter innan värken skulle bli för stor och mannen skulle få stötta mig hem. Sen skulle jag få ta kryckorna för resten av den dagen följt av smärta och problem med att röra mig i 2 dagar efter.

Vill bara att liten kommer så snart det bara går så att jag kan få tillbaka min kropp och få tillbaka min vardag.. Känner mig väderlös på alla punkter men speciellt som mamma, då min son inte alls får det han behöver.
Deprimerad?? Ja, en aning....