onsdag 28 augusti 2013

Sjukskriven och HELT ensam hemma på dagarna... Hmm...

Foglossningen har vunnit!!
Jag är numera sjukskriven, får se mig besegrad.

Jag är ju en ganska envis människa som inte vill vara hemma, jag vill jobba och få min lön.
Men kanske inte på bekostnad av min hälsa. Blev lite dumförklarad av sjukgymnasten som ansåg att jag redan borde vara hemma. Att jag var oansvarig (sa han indirekt) som inte såg till att vila för att slippa eventuella men efter graviditeten. Kan tyckas ja, men så långt tänkte inte väl jag...

Trots att jag är hemma är min lille kille på dagis fast kortare dagar. Det känns lite olustigt att lämna honom, gå hem och veta att han bara är ca 100-200 m bort från mig.
Men det är ju för hans bästa (påminner jag mig själv om..) för han behöver sina kompisar på dagis.
Dom gör ju sådant jag just nu inte är kapabel till att göra med honom.
Efter en dag i lekparken är jag ju nästan ett kolli. Vi såg ju hur bra han mådde hemma under semestern...
Han vill ju att det händer saker hela tiden, var minut, 7 dagar i veckan. Mamma får bara bita ihop även om hon skulle vilja ha sin goding hemma hela dagarna. Tror att både han och jag i slutänden skulle bli galna på varann...

Men konstigt känns det ändå att helt plötsligt vara hemma HELT ENSAM flera dagar i rad.
Det har varken jag eller maken varit sen sonen föddes... Inget vi saknat heller!!!
Men det är en omställning som heter duga. Är så van vid 250 km/h hela dagarna, där det ska hinnas med städning, tvätt, lek, handling, matlagning, jobb. Helt plötsligt tömde jag alla tvätt korgar och fick bort all tvätt, vikt och på sina platser på 1 ½ dag. Det brukar jag hålla på med lite hela tiden, varje dag. Man kan säga att våran maskin går ungefär varannan dag. Så tvätt finns alltid att pyssla med.
Städningen dock tar ju lite tid i och med att jag får vila lite mellan åt. Men ändå, tänk er att kunna dammsuga utan att lilleman springer runt benen och ska försöka leka monster med dammsugaren, eller köra över fötterna med sin gåbil (som han då sitter o kör) då han alltid ska jaga mig. Att kunna laga mat utan att han ska "hjälpa" sött ja, men inte alltid och varje måltid. Eller som oftast när jag ska laga mat, bråkar i brist på uppmärksamhet. Kunna laga mat i lugn och ro. Bara att få gå på toa... Antingen följer han med (då han pottränas fortfarande) eller står utanför dörren och bonkar och stökar.
Hur höll jag mig sysselsatt innan jag fick barn?? Hur fick jag dagarna att gå? Får ju panik över att jag stundvis inget har att göra.... Åååå, känner mig lite fången i min egen kropp...

fredag 9 augusti 2013

Fortsättning "Gråååt..." hej och välkommen till verkliga livet som småbarns mamma... =(

Jag somnade ifrån er igår... Men här kommer fortsättningen...

Ja, jag föll i gråt och grät  tills mannen kom hem efter jobbet. För jag är mänsklig!
Vi har det inte som många andra skriver perfekta livet, barnet, inga bråk, inga skrik. Livet perfekt, harmoniskt... Inget guld och gröna ängar här, inte varenda dag.

Det är med sorg jag talar om att min son har blivit ett litet monster. Jag älskar honom villkorslöst!! Men som mamma blir man förtvivlad när man ser att ens son inte ens reagerar det minsta på tillsägning.
Man tvivlar på sig själv som mamma "Herregud!! Han lyssnar inte det minsta vad gör JAG för fel..?" och med hans beteende det sista började jag tom fundera på om det faktiskt var nått fel. En ännu hemskare tanke för jag vet ju innerst inne att han kan vara from som ett lamm, vara den goa unga jag vet finns. Ute och i affärer är det extremt sällan han beter sig illa och gör han det är det många gånger trötthet som spelar roll.

Vi har kört med att ta dom käraste ägodelar, varpå han flinar och säger "Ja, ta dom. Släng dom.." eller som time out när han betett sig riktigt illa. Det är sittandes i hallen på golvet med stängd dörr. Jag vet att det finns många som höjer ögonbrynen nu. Men det skiter jag i, jag vet liksom inget annat som kan tänkas bita på han.

Ibland förstår han, sitter av sina minutrar, ledsen och kommer ut och säger förlåt. Är sedan på bättre humör och mer lyhörd. Andra dagar bara han springer ut gapskrattandes och slår vad han kommer åt, gapar skriker men på ett lekfullt sätt. Varpå man får gå in och sätta honom i hallen 1000 gånger innan han sansar sig och sitter kvar. Men märker ändå att han  inte förstått att han gjort fel då han oftast 2 sekunder senare gör samma dumma grejer. Där allt då börjar om på nytt.

Jag känner mig så jävla maktlös, vad fan ska jag ta mig till??
Ingenting vi gör eller säger biter på honom, han bara latjar, skrattar och slåss.
Vissa dagar känns det som om jag inte kan klara av min egen son, känner mig väderlös...
Jag har tappat humöret så till den grad då jag har stått och skrikit åt mitt eget barn, tagit tag i honom, fallit i gråt, försökt prata lugnt, you name it och jag har gjort det.
Vissa sidor av mig själv jag varken gillar eller vill se..
Jag vet inte vad mer vi kan göra... Snart kommer syskonet och jag är rädd för att barnet ska få stress problem, hörselskador osv. om vi inte får bukt på vår son.

Jag vet att barn trotsar, att det är faser dom måste gå igenom. Men ibland tar förtvivlan över som i onsdags, och man funderar, hittar inte ut och faller ner i en grop. Tur nog har jag min man som plockar upp mig. Men det löser inte dom dagar då min son inte går att hantera.
Då det är som att, bokstavligt talat, prata till en vägg. Där då orken inte räcker för ännu en fajt.

Känslan om jag verkligen är mamma material ränner igenom huvudet, och det kommer en liten till. Är jag galen?
Tvivlan på mig själv växer när det blir så här... Och den går liksom inte ska av sig.
Många jobbiga tankar kring om jag verkligen är gjord för att vara mamma dyker upp.
Människor i min närhet säger att det är normalt såväl för hans beteende som med mina tankar kring det hela. En liten tröst. Men tankarna skingras inte ändå..

Nä, det är dags att kravla sig ur gropen och försöka samla nya krafter. Packa lilleman och åka till mor och U.

Att få se rakt in i själen på mig på detta vis ger mig lite ångest. Men jag skriver det hela för att jag vet att mammor/pappor som har det som jag själv. Förmodligen sitter hemma och läser om hur bra alla andra har det, hur bra och underbart allt fungerar. Och får sedan jävligt dåligt samvete för över hur man själv har det hemma. Hej och välkommen till verkliga livet som småbarns mamma... Du är inte ensam, även om det verkar så, vi fler än vad man tror...


torsdag 8 augusti 2013

Gråååt....

Igår brast jag ut i gråt...
Min älskade lilla sons trots tillsammans med trött, känslig och gravid mamma med extrema foglossningar i heeela bäckenet. Ingen bra kombination...

Vi har försökt göra sonen blöjfri under semestern. Det har funkat så länge vi varit hemma men det är vi ju inte hela tiden och då åker blöjan på. Men så bestämde vi att jag vi köra sista veckan varje dag då vi inte ska göra några större resor.
Mitt ganska så lugna, snälla barn har förvandlats till ett litet monster som slåss, spottar, skriker, sparkar och gör en mängd dumma grejer. Mitt i "operation blöjfri".
Inte heller bästa kombinationen.

Och dom 2 sista veckorna har inte varit en dans på rosor, så igår gick det inte längre hålla modet uppe...

Nu vaknade sonen med ett vrål...jag återkommer...


tisdag 6 augusti 2013

Semestern snart slut...

Japp, sorgligt men sant. Sista veckan för mig och lilleman..
Fast snart får jag förhoppningsvis gravidpenning, sen är jag ju mamma ledig efter början av november. Så inget att klaga på.

Semestern har varit en liten berg och dal bana, men en underbar sådan. Vi har gjort massor såsom Borås djurpark med syster och hennes C o deras lilla dotter. Vi har varit på sommarland med mammor och barn från dagis. Lilleman fick busa med sina bästa vänner och hade jätte roligt. Sen har vi promenerat i Smögen och tagit båt över till kungshamn-mycket nöjd lilleman efter den resan. Sen har vi badat massor, tagit utflykter, åkt ett gammalt tåg med ånglok med piknick korg. Haft en nöjd son nästan hela semestern, dock har 3 årstrotset börjar nå oanade höjder. Detta har förgyllt tråkiga dagar..

Men vi har haft det bra med kanon väder mer eller mindre heeela semestern...
Underbart...




måndag 5 augusti 2013

Uppdaterat på virknings fronten var ett tag sedan...

Här kommer lite grejer jag gjort till sonen. Väldigt uppskattade kan jag ju lova...
Leker med dom som bara den.

      
Hamburgare med pommes frites                Köttbullar med pastaskruvar/makaroner och ketchup

En pizza-slize som skulle blivit en hel pizza men.. Den var lite besvärlig så jag har låtit det bli bara än för tillfället.

Nu när jag sett hur uppskattat det var så ska jag göra bakverk till systerdotterns 1 årsdag... 
Rekommenderar er som kan och har smått, lätta att göra och gillas skarpt av dom små.