Foglossningen har vunnit!!
Jag är numera sjukskriven, får se mig besegrad.
Jag är ju en ganska envis människa som inte vill vara hemma, jag vill jobba och få min lön.
Men kanske inte på bekostnad av min hälsa. Blev lite dumförklarad av sjukgymnasten som ansåg att jag redan borde vara hemma. Att jag var oansvarig (sa han indirekt) som inte såg till att vila för att slippa eventuella men efter graviditeten. Kan tyckas ja, men så långt tänkte inte väl jag...
Trots att jag är hemma är min lille kille på dagis fast kortare dagar. Det känns lite olustigt att lämna honom, gå hem och veta att han bara är ca 100-200 m bort från mig.
Men det är ju för hans bästa (påminner jag mig själv om..) för han behöver sina kompisar på dagis.
Dom gör ju sådant jag just nu inte är kapabel till att göra med honom.
Efter en dag i lekparken är jag ju nästan ett kolli. Vi såg ju hur bra han mådde hemma under semestern...
Han vill ju att det händer saker hela tiden, var minut, 7 dagar i veckan. Mamma får bara bita ihop även om hon skulle vilja ha sin goding hemma hela dagarna. Tror att både han och jag i slutänden skulle bli galna på varann...
Men konstigt känns det ändå att helt plötsligt vara hemma HELT ENSAM flera dagar i rad.
Det har varken jag eller maken varit sen sonen föddes... Inget vi saknat heller!!!
Men det är en omställning som heter duga. Är så van vid 250 km/h hela dagarna, där det ska hinnas med städning, tvätt, lek, handling, matlagning, jobb. Helt plötsligt tömde jag alla tvätt korgar och fick bort all tvätt, vikt och på sina platser på 1 ½ dag. Det brukar jag hålla på med lite hela tiden, varje dag. Man kan säga att våran maskin går ungefär varannan dag. Så tvätt finns alltid att pyssla med.
Städningen dock tar ju lite tid i och med att jag får vila lite mellan åt. Men ändå, tänk er att kunna dammsuga utan att lilleman springer runt benen och ska försöka leka monster med dammsugaren, eller köra över fötterna med sin gåbil (som han då sitter o kör) då han alltid ska jaga mig. Att kunna laga mat utan att han ska "hjälpa" sött ja, men inte alltid och varje måltid. Eller som oftast när jag ska laga mat, bråkar i brist på uppmärksamhet. Kunna laga mat i lugn och ro. Bara att få gå på toa... Antingen följer han med (då han pottränas fortfarande) eller står utanför dörren och bonkar och stökar.
Hur höll jag mig sysselsatt innan jag fick barn?? Hur fick jag dagarna att gå? Får ju panik över att jag stundvis inget har att göra.... Åååå, känner mig lite fången i min egen kropp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar ;o)