Jag somnade ifrån er igår... Men här kommer fortsättningen...
Ja, jag föll i gråt och grät tills mannen kom hem efter jobbet. För jag är mänsklig!
Vi har det inte som många andra skriver perfekta livet, barnet, inga bråk, inga skrik. Livet perfekt, harmoniskt... Inget guld och gröna ängar här, inte varenda dag.
Det är med sorg jag talar om att min son har blivit ett litet monster. Jag älskar honom villkorslöst!! Men som mamma blir man förtvivlad när man ser att ens son inte ens reagerar det minsta på tillsägning.
Man tvivlar på sig själv som mamma "Herregud!! Han lyssnar inte det minsta vad gör JAG för fel..?" och med hans beteende det sista började jag tom fundera på om det faktiskt var nått fel. En ännu hemskare tanke för jag vet ju innerst inne att han kan vara from som ett lamm, vara den goa unga jag vet finns. Ute och i affärer är det extremt sällan han beter sig illa och gör han det är det många gånger trötthet som spelar roll.
Vi har kört med att ta dom käraste ägodelar, varpå han flinar och säger "Ja, ta dom. Släng dom.." eller som time out när han betett sig riktigt illa. Det är sittandes i hallen på golvet med stängd dörr. Jag vet att det finns många som höjer ögonbrynen nu. Men det skiter jag i, jag vet liksom inget annat som kan tänkas bita på han.
Ibland förstår han, sitter av sina minutrar, ledsen och kommer ut och säger förlåt. Är sedan på bättre humör och mer lyhörd. Andra dagar bara han springer ut gapskrattandes och slår vad han kommer åt, gapar skriker men på ett lekfullt sätt. Varpå man får gå in och sätta honom i hallen 1000 gånger innan han sansar sig och sitter kvar. Men märker ändå att han inte förstått att han gjort fel då han oftast 2 sekunder senare gör samma dumma grejer. Där allt då börjar om på nytt.
Jag känner mig så jävla maktlös, vad fan ska jag ta mig till??
Ingenting vi gör eller säger biter på honom, han bara latjar, skrattar och slåss.
Vissa dagar känns det som om jag inte kan klara av min egen son, känner mig väderlös...
Jag har tappat humöret så till den grad då jag har stått och skrikit åt mitt eget barn, tagit tag i honom, fallit i gråt, försökt prata lugnt, you name it och jag har gjort det.
Vissa sidor av mig själv jag varken gillar eller vill se..
Jag vet inte vad mer vi kan göra... Snart kommer syskonet och jag är rädd för att barnet ska få stress problem, hörselskador osv. om vi inte får bukt på vår son.
Jag vet att barn trotsar, att det är faser dom måste gå igenom. Men ibland tar förtvivlan över som i onsdags, och man funderar, hittar inte ut och faller ner i en grop. Tur nog har jag min man som plockar upp mig. Men det löser inte dom dagar då min son inte går att hantera.
Då det är som att, bokstavligt talat, prata till en vägg. Där då orken inte räcker för ännu en fajt.
Känslan om jag verkligen är mamma material ränner igenom huvudet, och det kommer en liten till. Är jag galen?
Tvivlan på mig själv växer när det blir så här... Och den går liksom inte ska av sig.
Många jobbiga tankar kring om jag verkligen är gjord för att vara mamma dyker upp.
Människor i min närhet säger att det är normalt såväl för hans beteende som med mina tankar kring det hela. En liten tröst. Men tankarna skingras inte ändå..
Nä, det är dags att kravla sig ur gropen och försöka samla nya krafter. Packa lilleman och åka till mor och U.
Att få se rakt in i själen på mig på detta vis ger mig lite ångest. Men jag skriver det hela för att jag vet att mammor/pappor som har det som jag själv. Förmodligen sitter hemma och läser om hur bra alla andra har det, hur bra och underbart allt fungerar. Och får sedan jävligt dåligt samvete för över hur man själv har det hemma. Hej och välkommen till verkliga livet som småbarns mamma... Du är inte ensam, även om det verkar så, vi fler än vad man tror...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar ;o)