Förlossnings berättelse...

Jo, då ska vi se om jag kan berätta lite kort om förlossningen...

Vi kan ju börja med att berätta att vi var inne vid 3 tillfällen på BB innan BF.
Tredje gången var en vädjan om att få bli igångsatt, då jag kände att jag blev mer och mer sliten och trött utav av sömnlösa nätter, magkatarr som gjorde att jag inte kunde äta som jag skulle, foglossningar som till sist gjorde mig oförmögen att överhuvudtaget kunna resa mig ur soffan, gå, stå, sitta. Allt blev en smärtsam kamp i tårar. Det slutade tom att jag fick duscha i omgångar under dagen för min kropp orkade inte bära mig tillräckligt länge för att kunna duscha färdigt. Det dåliga blodtrycket gjorde mig dessutom yr om jag stod upp i duschen för länge. Så jag försökte att duscha kallare, trodde det skulle hjälpa. Hjälpte inte.
Man kan kort och gott säga att jag, min kropp, var helt slut. Orken, hoppet allt var borta.

Men så fick jag ju datumet om att bli igångsatt den 5/11 8:30, ett liiitet ljus i slutet av tunneln.
Lycka när jag sedan märkte att vattnet gick tidigt på morgonen redan den 3/11. HALLELUJA!!
Jag har nog aldrig blivit så lycklig i hela mitt liv. Äntligen gav min kropp med sig, kan hinsvepningen gjort lite underverk ändå. Så jag ringde in och fick komma på undersökning. Men i bakhuvudet fanns fortfarande oron över om få åka hem och vänta in värkarna. Väl där inne så ser vi på CTG att jag hade värkar, men som med A så kände jag dom inte mer än som molnande värk. Sköterskan sa till mig att röra mig med höga knän för att få igång värkarna mer annars fanns risken för ännu en hemfärd. Så jag upp på fötterna och körde lite gympa och tillslut så kom det mer och mer så vi slapp åka hem. Allt gick jätte bra till en början och jag kände ett inre lugn över värkarnas intensivitet och tog promenader inne på rummet och ute i korridåren.
Allt för att sätta igång allt ordentligt. Efter ett par timmar fick jag be om syrgas. Då var det igång.

Jag var lite öppen, men med hjälp av min man och envishet, så fick vi mig öppen och klar efter några timmar.
Men efter ett tag fick jag ordentliga krystvärkar men bebis huvud låg inte som det skulle. Fick lite ryggmärgsbedövning, och det gjorde underverk med A men det hjälpte föga då, så jag fick en dubbeldos till. Men trot eller ej så var smärtan så otrolig så jag fick tillslut så mycket man kan får, dubbel, dubbledos.
Men det hjälpte inte ändå. Jag krystade för att försöka skjuta huvudet rätt, men icke då. Det hjälpte inte.
Efter många smärtsamma undersökningar och X antal timmar senare så började orkan ta slut, inte bara för mig utan också för bebis. Hjärtljuden började gå ner så dom kalladepå överläkaren som gjorde undersökning och försökte få bebis rätt. Hjärtljuden dippade igen och in rullades Kjesarsnitts vagnen in. Hörde dovt hur det pratades om akut kjesarsnitt. Men överläkaren ville försöka 1 gång med sugklocka och såg att hjärtljuden började bli bra igen. Han talade om att dom skulle ge mig 1 chans med sugklocka, men bara 1 sen skulle det uteslutande bli snitt. Då fick jag panik!!! Jag blev livrädd av ordet kjesarsnitt, varför vet jag inte. Men den rädslan tog över hela mig och jag grät och skrek mot J om att jag absolut inte ville.

Jag rullades in i operationssalen, ser i ögonvrån hur min man plötsligt försvinner och får återigen total panik. Försökte i allt skrikande ropa på honom men fick inte fram orden. Så ingen förstod mig och kunde tala om att han var tvungen att bara byta om inför snittet. Jag hade folk överallt och kunde inte se min man nånstans, men tillslut känner jag hur någon tar min hand, där var han. Paniken fokuserades då istället på att jag inte ville bli snittad, jag var livrädd. Då hör jag hur en sköterska säger till mig att du får krysta, han ligger rätt. I den sekunden ser jag överläkaren och hans operations team väntandes utanför, får syre. Ingen syrgas vilket gjorde mig gör förbannad på killen med masken. Vafan skulle rent syre göra för nytta tyckte jag. Men jag vet att jag tittade på min man som log, lugnade mig och gav mig lite mer styrka att krysta. Vilket jag gjorde och snabbt gick det. Tillslut så kom bebis, en inte så liten kille, men fantastiskt fin. Om tumlad så lade dom honom bara på mitt bröst så jag kunde se honom. Sen gjorde dom honom fin och lade honom i sin säng.
Det var över, jag vet att en enorm matthet och mjölksyre liknande känsla tog över kroppen. Jag slapp kjesarsnitt precis på håret. Han kom ut, en fantastisk krabat på hela 4,060 g och 56 cm lång. inte undra på att man var stor. Jag kramade om min skärrade man, insåg då hur illa det kunde gått men inte gick.

Måste tillägga att jag har världens underbaraste man, den mest fantastiska människa på denna jord.
Jag hörde ju bara röster omkring mig, inte riktigt med på vad som hände eller sas alla gånger.
Men min man såg och upplevde varje sekund och detalj, såg läkarnas reaktioner när bebis hjärtljud gick ner, såg allvaret i överläkarens ögon när han sa till så att dom rullade in operations vagnen in på vårt rum. Såg ett helt team av läkare när jag rullades in i operations salen väntandes med varsin grej i handen, redo!
Såg paniken i mina ögon. Den rädsla han måste haft inom sig kan inte mätas med mycket. Jag beundrar honom!! Han är stark!! Vi är ett bra team för utan honom, varma lugnande leende, mjuka ögon och hans varma hand trots all tumult omkring så hade jag inte fixat detta...

Men det som inte dödar oss gör oss starkare!! Lilla S är här och vi mådde trots allt bra efteråt.
Eller ja, jag hade infektion i koppen så dom skickade moderkaka på analys, gav S antibiotika.
Sen fick jag stanna på BB i 4 dagar för att få antibiotika 3 gånger om dagen. Mindre roligt, det ända jag ville var att få komma hem till min son och min man. Och det fick jag ju tillslut.

En ganska så jobbig förlossning med mycket blandade känslor. Men vi är starka i varanndra och går vidare med huvudet högt, stolta över våra fina killar!!

PS.Har tillkommit några inlägg som jag tydligen bara sparat och glömt att publicera... =P